Igår när vi gick ut efter frukosten så satt jag och tittade på några av de yngsta barnen som satt och lekte i sandlådan, och då började jag tänka på att nu är det inte långt kvar. Nu är det inte långt kvar tills jag är förskollärare! Om bara någon vecka så påbörjar jag min examenstermin, det känns helt galet. Efter tre och ett halvt tuffa, men roliga, år så är jag äntligen framme vid mitt mål; att bli förskollärare.  

 

Jag kan inte tänka mig något annat yrke, för mig finns det inget annat. Att jobba med barn är bland det bästa som finns. Man får lära ut så mycket och känna sig uppskattad och viktig, att man har en viktig roll. Att barnen säger något som visar det, eller bara kommer och sätter sig hos en när de är ledsna och behöver tröst eller bara sällskap från en vuxen betyder så mycket. Då glömmer man snabbt alla studieskulder och alla oändliga timmar framför datorn med alla uppsatser och examinationsuppgifter, eller alla böcker man har läst som just då har känts tråkiga. Jag har sagt att jag alltid ska kämpa för att de barnen som har det jobbigt hemma av olika anledningar ska iallafall ha det bra och roligt på förskolan, att den ska få bli deras trygga plats om inte hemmet kan vara det. Inga barn förtjänar att må dåligt.  

 

Jag kommer aldrig glömma när barnen har sagt "du är världens bästa fröken", då blir jag stolt och tänker att jag har gjort något rätt iallafall eftersom de säger så. Jag kommer heller aldrig glömma när en pojke sa "när är du klar i skolan så du kan vara hos oss varje dag?". Jag kommer aldrig tröttna på att barn kommer och vill ha en kram när man kommer dit eller ska gå hem. Jag gillar att barn är ärliga, de låtsas inte tycka om dig. Många vuxna borde lära av dem.

 

Jag älskar att vara en fröken, jag är stolt över det och jag vill inte vara något annat.